VEGANKRAMAR

En blogg om djurrätt, veganism och aktivism - Och lite däremellan!

Aktionsberättelse - Min första djurfritagning

Publicerad 2017-03-10 14:20:00 i Allmänt,

 

Februari är en kall, mörk månad. Jag förstår att våren snart är här. Det enda jag kan göra är att vänta. Dana, Jonna, Vega och Astrid hade ingen aning om att våren var på väg. När det är mörkt och kallt, vad gör en om det inte går att invänta bättre tider?

   Emelie, Lykke, Ramin och jag hade precis mött upp varandra och satt oss tillrätta på tåget. Det var tidig morgon. Martin mötte upp oss vid hållplatsen när vi var framme. Till natten skulle jag bryta mot lagen, utan att riktigt veta vad det innebar, varken juridiskt eller socialt. Känslorna var aningen blandade, den dominerande känslan var dock spänning.

   Oron tittade fram vid tanken att allting inte skulle gå som planerat. Tänk om bonden skulle komma och vi inte skulle lyckas få med oss alla hönor, eller om han skulle vara aggressiv. Jag hade rollen att lugna honom vid eventuell närvaro.

   Dagen var härlig.Vi åt tillsammans med människorna vi bodde hos, vi planerade klart det sista innan aktionen och vi kvällspromenerade. Jag var glad och lyckligt lottad att få spendera tid med människor som brinner för djurens situation. Dagen var inte fylld av någon traumatiserande nervositet, det var en skön känsla istället. Jag såg fram emot att få spendera tid med hönorna efter aktionen, det var det jag tänkte på mest.

   Vi sov bara någon timme innan vi började förbereda oss för att åka. Vid 12-tiden satte vi oss i bilen. Då fanns det en annan nervositet inom mig. För första gången kände jag att det var försent att ångra sig, inte för att jag ville det. Fortfarande kände jag mig exalterad. Veckorna innan har varit någon slags identitetskris. Oavsett brott är det svårt att förhålla sig till att vara kriminell, speciellt när det inte är inom min "comfort zone" att bryta mot lagen. Men om att komma i kläm med lagen innebär att någons liv räddas, då är det inom min comfort zone. Det var vad jag intalade mig i alla fall.

   Det kliade i fingrarna på mig när vi satt i bilen. Lykke, Emelie och jag pratade om irrelevanta saker som podcasts vi nyligen lyssnat på, allt för att tiden skulle gå. Vi höll koll i varje hushåll vi åkte förbi på landsbygden, vissa var vakna fortfarande. Emelie klämde min hand när vi såg det, och hårdare för varje gång hon insåg att vi närmade oss.

   "Vi är framme."

   Tröjorna, skyddsdräkterna, pannlamporna, lådan till hönorna och kamerorna var med. Bilen parkerades en ganska bra bit från äggfabriken. Det var knäpptyst ute och frostigt på marken, varenda steg hördes. Himlen var stjärnklar och Ramin stod och tittade upp lite fridfullt, Emelie tog en cigg, Lykke försökte få släckt lampan i bilen innan någon skulle se det suspekta ljuset och Martin uträttade naturliga behov. Jag minns knappt vad jag själv gjorde. Hjärtat pumpade plötsligt ganska hårt, men jag ställde mig bredvid Ramin och tittade upp på den stjärnklara himlen precis som honom. Jag minns att jag tänkte att detta kunde bli en fin filmsekvens, där min och Ramins relation svetsats samman till ett starkt band och den stjärnklara himlen symboliserade vårt förlorade hopp om mänskligheten, men vårt återfunna hopp om oss. Undra om han tänkte detsamma?

   Vi började röra oss på vägen, ingen pratade längre. Vi gick på en rad, typ som Jönsson-ligan. Jag sneglade in i varenda bostadshus vi gick förbi. Det verkade endast vara nattlampor tända. Varenda steg kändes som det skulle avslöja oss. Jag gick längst bak. I vanliga fall är jag väldigt mörkrädd, men nu uppskattade jag mörkret. Så fort vi hamnade i skenet av en lampa från gården kändes det jobbigt. Vi svängde av vägen och rörde oss in bland buskar och träd. Det kändes mycket tryggare än att gå på vägen.

   Kackel hördes.

   Framme vid ett stängsel, viskade jag till Emelie och frågade om det var ström i det. Hon nuddade vid det lite försiktigt och viskade "Nej, det verkar inte så."

   Med en paranoid drivkraft fortsätter jag hålla koll bakom mig. Det känns som skepnader av bonden överallt.

   *Hundskall*

   "Vad fan var det?" Vi viskade till varandra så att en knappt hörde.

   "Det lät som ett hundskall."

   "Vad gör vi?"

   Vi stod tysta och lyssnade....

   "Jag hör ingenting."

   Ramin frågar "Okej, kör vi ändå?"

   "Vi testar" svarade jag och de andra instämde, tror jag.

   Inget mer ljud. Vi klättrade över metallstaketet och tog oss tyst fram till dörren som vi planerat att ta oss in genom.

   Emelie sparkade till en sten som flög över det långa betonggolvet på utsidan. Hon rynkade sig i hela ansiktet och tittade på mig som om hon förstört hela aktionen. Vi fortsatte röra oss mot dörren.

   Äntligen lyckades jag få upp dörren som var fastspänd i ett snöre på insidan. Där inne kändes det lite tryggare, som att det verkligen händer och att vi skulle lyckas. Vi fick på oss våra skyddsdräkter och skulle börja filma hönorna. Jag tänkte igenom allt vi gjorde när vi hade övat. Jag lös åt Martin när han filmade.

   Hönorna var lugna, både jag och Martin var förvånade när vi fått upp dörren. Först trodde vi faktiskt att de var döda. För att få en bättre vinkel så tog vi ett steg in. Det var inte hönorna beredda på. De flög åt alla håll och lyckades ta sig ut i gången. Jag stelnade till och kände att nu måste vi ta med alla.

   Martin stängde dörren och ett tiotal hönor hade lyckats ta sig ut i gången. Jag kände mig som ett stort frågetecken, av situationen att döma så kände de andra nog samma sak. Vi lyfte upp de fyra första hönorna vi fick tag på och la dem i vår medhavda låda,hönorna som fick namnen Astrid, Vega, Jonna och Dana. Bilder togs på Emelie och Lykke med hönorna i famnen.

   Vi fick fånga in alla de som tagit sig ut. Mitt hjärta brast lite för varje höna vi fick lyfta tillbaka till det trånga mörka rummet. Jag tänker på dem fortfarande idag. De hade tagit sig så långt, ut i gången men inte längre.

   Hönorna satt i lådan, utan minsta protest. Lykke och jag sopade igen några fotspår efter att vi tejpat igen lådan, så att bonden inte skulle märka att någon varit där. Då började jag känna mig extra nervös för att vi är så nära. Inget fick gå fel. Det gjorde det inte, vi tog oss tillbaka samma väg och jag blev glad åt att se bilen. Vi spelade in lite video när jag lyfte in lådan i bilen, för att få material till den internationella filmen. Vi satt äntligen i bilen till det nya hemmet för hönorna.

   "Såja." Viskade jag när lådan var på plats i bilen. "Det kommer bli bra."

   "Vågar ni inte komma ut, fegisar?"

   Hönorna satt på varandra längst in i lådan i deras nya fina hem. "Kom ut då, det är inget farligt."

   De var rädda och framförallt förvirrade (gissar jag), aldrig hade de någonsin åkt bil innan. Det tog några timmar innan de vågade sig ut, själv valde jag att sova en stund under tiden vi väntade.

   "Det är dags att åka nu!"

   "Jag ska springa ner och titta på dem en gång till." Jag gick ner till hönshuset. Där låg de i hörnet, tillsammans. Solen värmde och det kändes som årets första vårdag.

   "Lycka till, fegisar. Allt kommer bli bra nu."

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela